Lukas 22

₁Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. ₂Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket.

₇Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. ₈Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: »Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.« ₉De frågade var de skulle göra det. ₁₀Han svarade: »När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i ₁₁och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. ₁₂Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.« ₁₃De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

₁₄När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. ₁₅Han sade till dem: »Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. ₁₆Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.« ₁₇Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: »Ta detta och dela det mellan er. ₁₈Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.« ₁₉Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.« ₂₀Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: »Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. ₂₁Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. ₂₂Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!« ₂₃Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

₂₄Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. ₂₅Då sade han till dem: »Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. ₂₆Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. ₂₇Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. ₂₈Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar, ₂₉och samma kungavärdighet som min fader har tilldelat mig tilldelar jag er. ₃₀Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.

₃₁Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. ₃₂Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.« ₃₃Simon sade: »Med dig, herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.« ₃₄Han svarade: »Jag säger dig, Petrus: tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.«

₃₅Sedan sade han till dem: »När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?« – »Nej, ingenting«, svarade de. ₃₆Då sade han: »Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. ₃₇Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.« – ₃₈»Herre«, sade de, »här är två svärd.« – »Det är bra«, svarade han.

₃₉Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt till Olivberget, och lärjungarna följde med. ₄₀När han kom dit sade han till dem: »Be att ni inte utsätts för prövning.« ₄₁Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: ₄₂»Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.« ₄₃En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. ₄₄I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. ₄₅När han steg upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna fann han att de hade somnat, tyngda av sorg, ₄₆och han sade till dem: »Hur kan ni sova! Stig upp och be att ni inte utsätts för prövning.«

₄₇Medan han ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. ₄₈Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?« ₄₉När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: »Herre, skall vi ta till våra svärd?« ₅₀Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. ₅₁Men då sade Jesus: »Nu räcker det.« Och han rörde vid mannens öra och läkte honom. ₅₂Sedan sade Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och äldste som hade kommit dit för att gripa honom: »Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. ₅₃Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten.«

₅₄De grep honom och förde honom till översteprästens hus. Petrus följde efter på avstånd. ₅₅De gjorde upp en eld mitt på gården och slog sig ner omkring den, och Petrus satte sig mitt ibland dem. ₅₆En tjänsteflicka fick se honom där han satt i eldskenet, och hon såg noga på honom och sade: »Den där mannen var också med honom.« ₅₇Men Petrus förnekade det: »Nej, jag känner honom inte.« ₅₈Strax efteråt fick en annan syn på honom och sade: »Du hör också till dem.« Petrus sade: »Nej, det gör jag inte.« ₅₉En timme senare var det någon som försäkrade: »Visst var den där också med honom, och han är ju från Galileen.« ₆₀Men Petrus sade: »Jag förstår inte vad du menar.« Och just som han sade det gol en tupp. ₆₁Då vände sig Herren om och såg på Petrus, och Petrus kom ihåg detta som Herren hade sagt till honom: »Innan tuppen gal i natt har du förnekat mig tre gånger«, ₆₂och han gick ut och grät bittert.

₆₃Männen som bevakade Jesus slog honom och gjorde narr av honom. ₆₄De band för ögonen på honom och sade: »Visa nu att du är profet. Vem var det som slog dig?« ₆₅Och de öste glåpord över honom.

₆₆När det blev dag samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. Han fördes in till rådet ₆₇och de frågade: »Är du Messias, så säg oss det.« Han svarade: »Om jag säger det kommer ni inte att tro det, ₆₈och om jag börjar fråga kommer ni inte att svara. ₆₉Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida.« ₇₀Då sade de allesammans: »Du är alltså Guds son?« Han svarade: »Ni själva säger att jag är det.« ₇₁Då sade de: »Behöver vi fler vittnesmål? Vi har ju hört det ur hans egen mun.«