Markus 12

₁Han talade till dem i liknelser. »En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. ₂När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. ₃Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. ₄Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. ₅Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. ₆Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ ₇Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ ₈Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. ₉Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. ₁₀Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratadehar blivit en hörnsten. ₁₁Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.« ₁₂De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

₁₃Sedan skickade de till honom några fariseer och herodesanhängare, som skulle snärja honom med frågor. ₁₄De kom och sade till honom: »Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?« ₁₅Men han förstod att de hycklade och svarade: »Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den.« ₁₆De räckte fram en, och han frågade: »Vems bild och namn är detta?« – »Kejsarens«, svarade de. ₁₇Jesus sade: »Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« Då häpnade de över honom.

₁₈Sedan kom det några saddukeer – de säger att det inte finns någon uppståndelse – och frågade honom: ₁₉»Mästare, Mose lär oss i skriften att om någon har en bror som dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. ₂₀Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog utan att lämna barn efter sig. ₂₁Den andre gifte sig med änkan och dog också barnlös, likaså den tredje. ₂₂Ingen av de sju fick några barn. Till slut dog också kvinnan. ₂₃När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« ₂₄Jesus svarade: »Är det inte därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt som ni misstar er? ₂₅När de har uppstått gifter de sig inte och blir inte bortgifta utan är som änglar i himlen. ₂₆Men vad det beträffar att de döda uppstår, har ni då inte i Moseböckerna läst stället om törnbusken, hur Gud säger till Mose: Jag är Abrahams Gudoch Isaks Gud och Jakobs Gud. ₂₇Gud är inte en gud för döda utan för levande. Ni tar grundligt miste.«

₂₈En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« ₂₉Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, ₃₀och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. ₃₁Sedan kommer detta: Du skall älska din nästasom dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« ₃₂Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. ₃₃Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« ₃₄När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera.

₃₅Då Jesus undervisade i templet frågade han: »Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? ₃₆David har ju själv sagt, genom den heliga anden: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. ₃₇David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?«

Allt folket lyssnade gärna på honom, ₃₈och i sin undervisning sade han: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget ₃₉och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. ₄₀De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«

₄₁Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. ₄₂Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. ₄₃Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. ₄₄De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«