Markus 14

₁Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att kunna gripa honom med list och döda honom. ₂De sade: »Inte under själva helgen, för då kan det bli oro bland folket.«

₃Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. ₄Några blev förargade och sade till varandra: »Vilket slöseri med balsam. ₅För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.« Och de grälade på henne. ₆Men Jesus sade: »Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. ₇De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. ₈Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. ₉Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.«

₁₀Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom. ₁₁De blev glada och lovade att ge honom pengar. Och han sökte efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus.

₁₂Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: »Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?« ₁₃Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: »Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, ₁₄och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? ₁₅Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.« ₁₆Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

₁₇På kvällen kom han dit med de tolv. ₁₈Medan de låg till bords och åt sade Jesus: »Sannerligen, en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig.« ₁₉Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: »Det är väl inte jag?« ₂₀Han svarade: »Det är en av de tolv, han som doppar i skålen tillsammans med mig. ₂₁Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.«

₂₂Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« ₂₃Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. ₂₄Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. ₂₅Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.«

₂₆När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. ₂₇Där sade Jesus till dem: »Ni skall alla komma på fall, ty det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren skall skingras. ₂₈Men när jag har uppstått skall jag gå före er till Galileen.« ₂₉Då svarade Petrus: »Även om alla andra kommer på fall, så skall inte jag göra det!« ₃₀Jesus sade: »Sannerligen, redan i natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.« ₃₁Men Petrus försäkrade: »Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig.« Och detsamma sade alla de andra.

₃₂Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: »Sitt kvar här, medan jag ber.« ₃₃Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, ₃₄och han sade till dem: »Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.« ₃₅Han gick lite längre bort, föll ner på marken och bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. ₃₆Han sade: »Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.« ₃₇När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sade till Petrus: »Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? ₃₈Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.« ₃₉Så gick han bort igen och bad med samma ord. ₄₀När han kom tillbaka fann han igen att de sov; de kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle svara. ₄₁För tredje gången kom han tillbaka, och då sade han: »Ja, ni sover och vilar er! Det räcker nu. Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. ₄₂Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.«

₄₃Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar, utsänd från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste. ₄₄Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: »Den som jag kysser är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning!« ₄₅När han nu kom dit gick han genast fram till Jesus. »Rabbi«, sade han och kysste honom. ₄₆Då grep de Jesus och höll fast honom. ₄₇Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. ₄₈Då sade Jesus till dem: »Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. ₄₉Var dag har jag varit med er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men skriftens ord skulle gå i uppfyllelse.« ₅₀Alla övergav honom och flydde. ₅₁En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, ₅₂men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken.

₅₃De förde Jesus till översteprästen, och där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. ₅₄Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård, och där satt han sedan bland tjänarna och värmde sig vid elden. ₅₅Översteprästerna och hela rådet sökte få fram vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de lyckades inte. ₅₆Många vittnade falskt mot honom, och deras vittnesmål stämde inte överens. ₅₇Några kom med det falska vittnesmålet att de hade hört honom säga: ₅₈»Jag skall riva ner detta tempel som är byggt av människohand och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort av människohand.« ₅₉Men inte heller nu stämde vittnesmålen överens. ₆₀Då reste sig översteprästen från sin plats och frågade Jesus: »Skall du inte svara på deras beskyllningar?« ₆₁Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?« ₆₂Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sidaoch komma bland himlensmoln.« ₆₃Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till? ₆₄Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden. ₆₅Och några började spotta på honom, de band för ögonen på honom och slog honom och sade: »Visa att du är profet!« Och vakterna gav honom örfilar.

₆₆Petrus var nere på gården. Då kom en av översteprästens tjänsteflickor, ₆₇och när hon fick syn på honom där han satt och värmde sig såg hon på honom och sade: »Du var också med Jesus, han från Nasaret.« ₆₈Men Petrus förnekade detta: »Jag förstår inte alls vad du menar.« Och han gick ut på den yttre gården. ₆₉När flickan fick se honom där sade hon återigen till dem som stod i närheten: »Han är en av dem!« ₇₀Petrus förnekade det på nytt. Strax efteråt sade de som stod där till Petrus: »Visst är du en av dem, du är ju från Galileen.« ₇₁Då svor han och bedyrade: »Jag känner inte den där mannen som ni talar om!« ₇₂I samma ögonblick gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg detta som Jesus hade sagt till honom: »Innan tuppen har galt två gånger skall du tre gånger ha förnekat mig.« Och han brast i gråt.