Nehemja 9

Må ditt ärofulla namn bli prisat,

det är upphöjt över allt vad lovsång heter.

₆Du, Herre, är den ende.

Himlen har du gjort,

himlarnas himmel och hela dess härskara,

jorden och allt som lever där,

haven och allt som finns i dem.

Du är den som ger liv åt allt,

och himlens härskara tillber dig.

₇Du är Herren Gud,

som utvalde Abram,

som förde honom från Ur i Kaldeen

och gav honom namnet Abraham.

₈Du fann att han var dig trogen,

och du slöt ett förbund med honom:

det land som beboddes av kanaaneer,

hettiter och amoreer,

perisseer, jevuseer och girgasheer

lovade du hans ättlingar.

Och du höll ditt löfte,

ty du är trofast.

₉Du såg hur våra fäder led i Egypten,

vid Sävhavet hörde du deras rop.

₁₀Du gjorde tecken och under med farao,

hans tjänare och folket i hans land,

ty du såg deras övermod mot våra fäder

och gjorde ditt namn ryktbart intill denna dag.

₁₁Havet klöv du framför dem,

och de gick genom havet på torr mark.

Förföljarna vräkte du i djupet,

som en sten i mäktiga vatten.

₁₂Du ledde dem om dagen i en pelare av moln

och om natten i en pelare av eld,

som lyste den väg de skulle gå.

₁₃Du steg ner på Sinaiberget

och talade med dem från himlen.

Du gav dem rätta stadgar och riktiga lagar,

goda bud och befallningar.

₁₄Din heliga sabbat kungjorde du,

och befallningar, bud och lag

gav du dem genom din tjänare Mose.

₁₅Du gav dem bröd från himlen mot hungern,

vatten ur klippan mot törsten.

Du befallde dem

att gå och ta i besittning

det land du svurit att ge dem.

₁₆Men våra fäder blev övermodiga och styvnackade

och lyssnade inte till dina befallningar.

₁₇De vägrade att lyda

och ville inte minnas de under

som du hade gjort med dem.

De var styvnackade och tog saken i egna händer

och ville återvända till slaveriet i Egypten.

Men du är en förlåtande Gud,

nådig och barmhärtig,

sen till vrede och rik på kärlek,

och du övergav dem inte.

₁₈De gjorde sig en gjuten kalv

och sade: »Detta är din Gud,

som har fört dig ut ur Egypten!«

och de hädade dig grovt.

₁₉Ändå övergav du dem inte i öknen,

ty din barmhärtighet är stor.

Molnpelaren vek inte från dem om dagen

utan ledde dem på deras väg.

Eldpelaren lyste för dem om natten

på den väg de skulle gå.

₂₀Du gav dem din goda ande

för att undervisa dem.

Du vägrade dem inte manna att äta,

du gav dem vatten i deras törst.

₂₁I fyrtio år sörjde du för dem i öknen

så att de inte saknade något.

Deras kläder slets inte ut,

och deras fötter svullnade inte.

₂₂Du gav dem folk och riken,

som du gjorde till deras randområden.

Så intog de länder som tillhörde

Sichon, kungen i Heshbon,

och Og, kungen av Bashan.

₂₃Deras barn gjorde du talrika som himlens stjärnor,

och du lät dem komma till det land

som deras fäder blivit lovade att ta i besittning.

₂₄Och barnen tog landet i besittning.

Framför dem underkuvade du

kanaaneerna som bodde i landet,

och du gav dem i deras våld,

både kungarna och folket i landet,

de fick göra med dem vad de ville.

₂₅De intog befästa städer

och bördiga landområden.

De tog i besittning välfyllda hus,

vattencisterner och vingårdar,

olivlundar och fruktträd i mängd.

De åt, de blev mätta och feta

och frossade på dina rika gåvor.

₂₆Men de satte sig upp mot dig.

De gjorde uppror och vände ryggen åt din lag,

de dödade dina profeter,

som med varningar sökte föra dem åter,

och de hädade dig grovt.

₂₇Du utlämnade dem åt förtryckare,

de levde under förtryck.

Då ropade de i sin nöd till dig,

och du hörde det i din himmel.

I din stora barmhärtighet

sände du dem räddare,

de räddades ur förtryckarnas våld.

₂₈Men när allt var lugnt igen

gjorde de på nytt vad som är ont inför dig.

Du prisgav dem åt fiender,

som fick herraväldet över dem.

När de åter ropade till dig

hörde du det i himlen och räddade dem

i din barmhärtighet, gång på gång.

₂₉Med varningar sökte du få dem

att vända tillbaka till din lag.

Men de var övermodiga

och lydde inte dina befallningar.

De syndade mot dina stadgar,

som ger liv åt den som följer dem.

De spjärnade emot i trots,

de var sturska och vägrade lyda.

₃₀Du hade tålamod med dem i många år

och lät din ande varna dem

genom dina profeter,

men de ville inte lyssna.

Då gav du dem i de främmande folkens våld,

₃₁men i din stora barmhärtighet

förgjorde du dem inte helt,

och du övergav dem inte,

ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

₃₂Och nu, vår Gud,

store, väldige, fruktansvärde Gud,

du som troget står fast vid ditt förbund:

visa inte likgiltighet

för allt lidande som vi fått utstå

– våra kungar, våra furstar och präster,

våra profeter, våra fäder, ja, hela ditt folk –

från de assyriska kungarnas tid

ända till denna dag.

₃₃Du har varit rättvis

vad som än har drabbat oss,

du har visat dig trogen

även när vi förbrutit oss.

₃₄Våra kungar och våra furstar,

våra präster och våra fäder

handlade inte efter din lag,

lyssnade inte på dina befallningar

och de varningar du givit.

₃₅Och fast de hade sitt eget rike

och njöt allt det goda du givit dem,

fast de ägde det rymliga och bördiga land

som du hade låtit dem inta,

tjänade de ändå inte dig,

vände inte om från det onda de gjorde.

₃₆I dag är vi slavar.

I det land du gav våra fäder,

att njuta dess frukter och goda gåvor,

där är vi slavar i dag.

₃₇Dess rika gröda tillfaller kungar

som du satt över oss för våra synders skull.

Över våra kroppar och över vår boskap

härskar de egenmäktigt.

Vår nöd är stor.