Elden i Tavera
1Folket klagade bittert inför Herren. När han hörde dem greps han av vrede, och Herrens eld bröt ut bland dem och gick härjande fram i utkanten av lägret. 2Folket bönföll Mose om hjälp. Han bad till Herren, och elden dog ut. 3Platsen fick namnet Tavera eftersom Herrens eld hade drabbat dem där.
Folket vill ha kött
4Hopen av löst folk som följde med blev alltmer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: »Om vi bara hade kött att äta! 5Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. 6Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.« – 7Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts. 8Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja. 9När daggen föll över lägret om natten föll också manna.
10Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd 11och sade till Herren: »Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? 12Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder. 13Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga ’Ge oss kött att äta’? 14Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig. 15Om du skall behandla mig så, döda mig då hellre. Visa mig den nåden, så att jag slipper det onda du gör mig.«
De sjuttio äldste
16Då sade Herren till Mose: »Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. 17Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.
18Och till folket skall du säga: Rena er inför morgondagen, ty då skall ni få äta kött. Herren har hört er klagan, ert ständiga ’Om vi bara hade kött att äta! I Egypten hade vi det bra!’ Ja, Herren skall ge er kött, och ni skall få äta. 19Inte bara en dag eller två skall ni äta det, inte bara fem eller tio eller tjugo dagar 20utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen och ni äcklas av det. Och detta därför att ni har förkastat Herren, som finns mitt ibland er, och klagat inför honom: Vi skulle aldrig ha lämnat Egypten!«
21Mose svarade: »Folket som är med mig räknar 600 000 man, och du säger att du skall ge dem kött att äta i en hel månad. 22Kan vi slakta får och kor, så att de får tillräckligt? Eller fånga all fisk i havet, så att de får tillräckligt?« 23Herren svarade Mose: »Är Herrens arm inte stark nog? Du skall strax få se om mina ord besannas eller ej.«
24Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. 25Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången.
26Två män – den ene hette Eldad, den andre Medad – hade stannat kvar i lägret. Anden kom också över dem, ty de hörde till de utvalda men hade inte gått ut till tältet, och nu greps de av profetisk hänryckning inne i lägret. 27En pojke sprang bort till Mose och talade om att Eldad och Medad profeterade i lägret. 28Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från ungdomen, vände sig då till honom och sade: »Hejda dem, herre!« 29Men Mose svarade: »Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!« 30Sedan återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste.
Folket får vaktlar men straffas
31Nu for en vind ut från Herren och drev med sig vaktlar från havet. De flaxade på en meters höjd runt hela lägret ända upp till en dagsmarsch därifrån. 32Folket började fånga vaktlar och höll på hela dagen och hela natten och hela nästa dag, och ingen fick ihop mindre än tio homer. Man bredde ut vaktlarna runt omkring lägret.
33De hade just satt tänderna i köttet men ännu inte hunnit tugga när Herrens vrede mot folket flammade upp igen. Herren dödade i ett slag en stor mängd av dem. 34Platsen fick namnet Kivrot Hattaava, eftersom de som varit lystna fick sina gravar där.
Herren försvarar Mose mot Mirjam och Aron
35Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och tågade till Haserot. Medan de var där
