1Som snö om sommaren och regn vid skörden,
lika illa passar ära för dåren.
2Som den flaxande sparven, som svalan i flykt
är en grundlös förbannelse som far förbi.
3Piska åt hästen, betsel åt åsnan
och ris åt dårens rygg!
4Svara inte dåren på hans eget dumma sätt,
då kan du själv bli likadan.
5Svara dåren på hans eget dumma sätt,
annars kan han tro att han är klok.
6Den som sänder bud med en dåre
hugger benen av sig och utmanar olyckan.
7Kraftlösa som den lames ben
blir ordspråk i dårens mun.
8Som att binda fast stenen i slungan
är det att ge dåren ära.
9Som en törntagg i handen på den druckne
blir ordspråk i dårens mun.
10En skytt som sårar alla som går förbi
är den som lejer dåren och drinkaren.
11Hunden vänder om till sin spya,
och dåren gör om sin dumhet.
12Ser du en man som tror att han är klok –
det är mer hopp om dåren än om honom.
13Den late säger: »Det är ett vilddjur på vägen,
det är ett lejon på gatan!«
14Dörren vänder sig på gångjärnet,
den late vänder sig på sängen.
15Den late sticker handen i skålen
men orkar inte föra den till munnen.
16Den late tror att han är klokare
än sju som ger vettiga svar.
17Som att dra en hund i örat
är det att brusa upp vid andras gräl.
18Lik en galning som skickar i väg
bränder och pilar och död
19är den som lurar sin vän
och sedan säger: Jag skämtade bara!
20När veden är slut slocknar elden,
när baktalaren gått dör grälet ut.
21Kol för glöden, ved för elden
och en grälmakare för att striden skall flamma.
22Baktalarens ord är som läckerheter,
de slinker ner i människans inre.
23Som glasyr över lera
är smicker på tungan och ondska i hjärtat.
24Ovännen har hycklande ord på läpparna,
i sitt inre gömmer han svek.
25Han talar så vackert, men tro honom inte!
Sjufaldig vidrighet finns i hans hjärta.
26Han kan förställa sig och dölja sitt hat,
men hans ondska skall bli uppenbar för alla.
27Den som gräver en grop faller själv däri,
den som vältrar upp en sten får den över sig.
28Lögnaren hatar dem han skadar,
smickraren vållar fördärv.
