Min son, håll fast vid mina ord
och bevara mina bud inom dig.
Håll mina bud så får du leva,
bevara min lära som din ögonsten.
Bind dem om dina fingrar,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Kalla visheten din syster
och insikten din vän:
de bevarar dig för den främmande kvinnan,
för henne som talar så förföriskt.
När jag stod vid fönstret i mitt hus
och såg ut genom gallret
såg jag bland de oerfarna
en oförståndig yngling.
Han kom gående vid hennes gathörn
i riktning mot hennes hus
på kvällen då skymningen föll,
då nattens mörker bröt in.
Då kom honom kvinnan till mötes,
klädd som en hora och med sluga planer.
Rastlös och ostyrig är hon,
kan aldrig hålla sig hemma –
än på gatan, än på torget,
på pass i varje gathörn.
Hon grep tag i honom och kysste honom
och sade med skamlös uppsyn:
»Jag var skyldig ett gemenskapsoffer
och har nu infriat mitt löfte.
Därför gick jag ut för att möta dig,
jag sökte dig och fann dig.
Min säng står bäddad med täcken
av färgat egyptiskt linne,
jag har bestänkt min bädd
med myrra, aloe och kanel –
kom, låt oss berusa oss med kärlek
och njuta dess vällust ända till morgonen.
Min man är inte hemma,
han är på resa och långt härifrån,
han tog med sig penningpungen,
först vid fullmånen kommer han hem.«
Hon övertalar honom med sitt prat
och förleder honom med sin lena tunga.
Han går genast med henne,
lik en oxe som leds till slakt,
lik en hjort som hoppar i snaran
och får levern genomborrad av en pil,
lik en fågel som flyger mot fällan –
han anar inte att hans liv står på spel.
Hör därför på mig, mina barn,
och lyssna till mina ord.
Låt dig inte lockas med på hennes vägar,
förirra dig inte in på hennes stigar,
ty många har fallit för hennes hand,
otaliga är hennes offer.
Från hennes hus går vägen till dödsriket,
till dödens boning för den ner.
