1Varför, Herre, står du långt borta
och håller dig dold i tider av nöd?
2I övermod jagar de gudlösa den förtryckte.
Låt dem fastna i sina egna ränker.
3Den gudlöse prisar sin egen lystnad,
välsignar sin vinst, föraktar Herren.
4Han tänker i sitt övermod:
»Gud straffar inte, det finns ingen Gud.«
5Den gudlöse har framgång i allt han gör,
dina domar rör honom inte.
Han fnyser åt sina fiender,
6han tänker: »Inget kan få mig att falla,
jag går med stadiga steg.«
7Svek och våld fyller hans mun,
hans tunga gömmer ondska och ofärd.
8Han ligger på lur vid gårdarna
och mördar den oskyldige i lönndom.
Hans ögon följer den värnlöse,
9han lurar som ett lejon i snåret,
han ligger på lur för att fånga den arme
och dra åt sitt nät.
10Han hukar till språng,
och den värnlöse fälls av hans kraft.
11Han tänker: »Gud bryr sig inte om det,
han vänder sig bort, han ser det aldrig.«
12Herre, grip in! Gud, höj din hand,
glöm inte de förtryckta!
13Varför får den gudlöse förakta Gud
och tänka: »Han straffar inte.«
14Du ser det som tynger och plågar,
du märker det och ger med din hand.
Den värnlöse lämnar sin sak åt dig,
du är den faderlöses hjälpare.
15Krossa den gudlöses och ondes makt!
Straffa hans ondska, gör slut på den!
16Herren är konung för evigt,
de främmande folken är borta ur hans land.
17Herre, du hör vad de betryckta begär,
du lyssnar och stärker deras mod.
18Du skaffar rätt åt de kuvade och faderlösa,
så att ingen längre flyr landet i skräck.
