Psaltaren 106

₁Halleluja!

Tacka Herren, ty han är god,

evigt varar hans nåd.

₂Vem kan beskriva Herrens storverk,

vem kan prisa allt han har gjort?

₃Lyckliga de som ger akt på det rätta

och alltid handlar rättfärdigt.

₄Tänk på mig, Herre,

när du visar nåd mot ditt folk,

ta dig an mig

när du räddar dem.

₅Låt mig känna dina utvaldas lycka

och dela ditt folks glädje,

vara stolt att höra till dina egna.

₆Vi har syndat som våra fäder,

vi har handlat orätt och brottsligt.

₇Våra fäder i Egypten

förstod inte dina under,

de tänkte inte på allt gott du gjort

utan trotsade den Högste vid Sävhavet.

₈Han räddade dem, sitt namn till ära,

för att uppenbara sin makt.

₉Han röt åt Sävhavet, och det blev torr mark,

han förde dem genom djupen som genom en öken.

₁₀Han räddade dem från deras motståndare,

befriade dem från deras fiender.

₁₁Vattnet dränkte deras förföljare,

inte en enda blev kvar.

₁₂Då trodde de på hans ord

och sjöng hans lov.

₁₃Men de glömde snart vad han gjort

och litade inte på hans plan.

₁₄De greps av lystnad i öknen

och satte Gud på prov i ödemarken.

₁₅Han gav dem vad de begärde,

han sände dem föda som stillade hungern.

₁₆De fylldes av avund mot Mose i lägret

och mot Aron som var helgad åt Herren.

₁₇Jorden öppnade sig och slukade Datan,

slöt sig över Avirams män.

₁₈Eld slog upp mot deras anhang,

lågorna förbrände de skyldiga.

₁₉De gjorde en kalv vid Horeb

och tillbad en gjuten bild.

₂₀De bytte bort den som var deras ära

mot bilden av en gräsätande tjur.

₂₁De glömde Gud, sin räddare,

som hade gjort stora ting i Egypten,

₂₂underbara verk i Hams land,

märkliga dåd vid Sävhavet.

₂₃Han tänkte förinta dem,

men Mose, hans utvalde,

ställde sig i vägen

för att hindra hans vrede att förgöra dem.

₂₄De försmådde det ljuvliga landet

och litade inte på hans ord.

₂₅De knotade i sina tält

och ville inte lyssna på Herren.

₂₆Då lyfte han handen och svor

att han skulle låta dem falla i öknen,

₂₇skingra deras efterkommande bland folken,

sprida ut dem över alla länder.

₂₈De slöt sig till Baal-Pegor

och åt av offren till gudar utan liv.

₂₉De väckte Herrens vrede med sina gärningar,

och en hemsökelse bröt ut.

₃₀Pinechas trädde fram och skipade rätt,

och hemsökelsen upphörde.

₃₁Därför har han räknats som rättfärdig

i alla tider, från släkte till släkte.

₃₂De väckte Guds harm vid Merivas vatten,

och Mose fick lida för deras skull,

₃₃ty de gjorde honom så förbittrad

att han talade tanklösa ord.

₃₄De utplånade inte folken,

som Herren hade befallt dem.

₃₅De beblandade sig med främmande folk

och lärde sig deras seder.

₃₆De tjänade deras avgudar

och lät sig snärjas av dem.

₃₇Sina söner och döttrar

offrade de åt demonerna.

₃₈De utgöt oskyldigt blod

– blodet av sina söner och döttrar,

som de offrade åt Kanaans avgudar –

och landet blev vanhelgat av blodet.

₃₉De blev orena genom sina gärningar

och var otrogna i allt de gjorde.

₄₀Då blev Herren vred på sitt folk

och kände avsky mot sin egendom.

₄₁Han utlämnade dem åt andra folk,

deras fiender härskade över dem.

₄₂Motståndarna förtryckte dem,

och de fick böja sig för deras makt.

₄₃Gång på gång räddade han dem,

men de trotsade hans planer

och gick under genom sin synd.

₄₄Han såg till dem i deras nöd,

när han hörde dem ropa.

₄₅Han tänkte på sitt förbund med dem

och ändrade sig i sin stora godhet.

₄₆Han lät dem möta barmhärtighet

hos alla som fört dem i fångenskap.

₄₇Rädda oss, Herre, vår Gud,

hämta hem oss från folken,

så att vi får prisa ditt heliga namn

och tacka och lova dig.

₄₈Lovad vare Herren, Israels Gud,

från evighet till evighet.

Hela folket skall säga: Amen.

Halleluja!