Psaltaren 137

₁Vid Babylons floder

satt vi och grät,

när vi tänkte på Sion.

₂I pilträden som växte där

hade vi hängt våra lyror.

₃De som höll oss fångna

bad oss att sjunga,

de som släpat bort oss

bad om glada visor:

»Sjung för oss en sång från Sion!«

₄Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger

i ett främmande land?

₅Om jag glömmer dig, Jerusalem,

må min högra hand förlamas.

₆Må min tunga fastna vid gommen

om jag inte tänker på dig,

om jag inte sätter Jerusalem

högre än all annan glädje.

₇Herre, tänk på Jerusalems olycksdag,

hur edomeerna ropade:

»Riv ner, riv ner till grunden.«

₈Babylon, du förstörerska,

lycklig den som får vedergälla

vad du har gjort mot oss.

₉Lycklig den som får ta dina späda barn

och krossa dem mot klippan.