Psaltaren 44

₂Vi har hört, o Gud,

våra fäder har berättat för oss

om dina gärningar på deras tid,

dina dåd i forna dagar.

₃Du fördrev andra folk men lät våra fäder slå rot,

folken kuvade du, men dem lät du växa till.

₄De tog inte landet med sitt svärd,

deras egen kraft gav dem inte seger

men din hand, din kraft och din gunst,

ty du älskade dem.

₅Du är min konung och min Gud,

du skänker Jakob seger.

₆Med din hjälp skall vi slå ner våra motståndare,

i ditt namn trampa ner våra fiender.

₇Jag litar inte till min båge,

mitt svärd ger mig inte seger.

₈Nej, du gav seger över våra fiender,

du lät motståndarna stå där med skam.

₉I Gud har vi alltid vår stolthet,

ditt namn prisar vi ständigt.

₁₀Men nu har du stött bort och förnedrat oss,

du drar inte i fält med våra härar.

₁₁Du lät fienden driva oss på flykt,

och våra motståndare fick plundra.

₁₂Du gjorde oss till slaktfår

och skingrade oss bland folken.

₁₃Du sålde ditt folk för ingenting

och gjorde dig ingen förtjänst.

₁₄Du gör oss till åtlöje för våra grannar,

till spott och spe för dem som bor omkring oss.

₁₅Du gör oss till en visa bland folken,

ett mål för allas förakt.

₁₆Ständigt känner jag min vanära,

jag måste rodna av skam,

₁₇när jag hör dem som smädar och hånar,

ser fienden som vill hämnas.

₁₈Vi utsätts för detta, fast vi inte glömt dig

och inte svikit förbundet med dig.

₁₉Vårt hjärta har inte vänt sig från dig,

våra steg har inte vikit från din väg.

₂₀Men du har krossat oss som du krossade draken

och höljt oss i djupaste mörker.

₂₁Om vi hade glömt vår Gud

och sträckt våra händer mot en avgud,

₂₂skulle då inte Gud ha märkt det,

han som vet vad som göms i vårt hjärta?

₂₃Det är din skuld att vi ständigt dödas,

att vi räknas som slaktfår.

₂₄Vakna! Varför sover du, Herre?

Res dig! Stöt inte bort oss för alltid!

₂₅Varför döljer du ditt ansikte

och glömmer vår nöd och plåga?

₂₆Vi har sjunkit ner i gruset,

vi ligger tryckta mot marken.

₂₇Grip in, kom till vår hjälp,

befria oss, du som är god!