Psaltaren 78

Lyssna, mitt folk, till min undervisning,

hör vad jag har att säga!

₂Jag vill yppa visdomsord

och tyda det förgångna.

₃Vad vi har hört och lärt känna,

vad våra fäder berättade för oss,

₄vill vi inte dölja för våra barn.

Vi skall berätta för kommande släkten

om Herrens ära och hans makt

och om de under han gjort.

₅Han gav sina bud åt Jakob,

stiftade en lag åt Israel,

där han befallde våra fäder

att undervisa sina barn,

₆så att det blev känt för kommande släkten.

Och barnen som föddes

skulle berätta det för sina barn.

₇De skulle sätta sin lit till Gud

och aldrig glömma hans gärningar

utan hålla hans bud

₈och inte bli som sina fäder,

ett trotsigt och upproriskt släkte,

ett opålitligt släkte

utan trohet mot Gud.

₉Efraimiterna var beväpnade med båge

men flydde när striden kom.

₁₀De höll inte förbundet med Gud

och vägrade följa hans lag.

₁₁De glömde hans gärningar

och de underverk han låtit dem se.

₁₂Han gjorde under inför deras fäder

i Egypten, på Soanslätten.

₁₃Han klöv havet och förde dem igenom,

han lät vattnet stå som en mur.

₁₄Om dagen ledde han dem med ett moln

och natten igenom med lysande eld.

₁₅Han klöv klippan i öknen

och gav dem vatten ur djupen att dricka.

₁₆Han lät källor bryta fram ur stenen,

lät floder av vatten strömma ner.

₁₇Men de fortsatte att synda mot honom,

att trotsa den Högste i öknen.

₁₈Med vett och vilja satte de Gud på prov

när de krävde att få mat.

₁₉De klandrade Gud och sade:

»Kan Gud duka ett bord i öknen?

₂₀Han slog på klippan

så att vatten strömmade fram

och bäckar flödade,

men kan han också ge oss bröd

och skaffa kött åt sitt folk?«

₂₁Herren hörde det och vredgades.

Elden slog upp mot Jakob,

vreden bröt fram mot Israel,

₂₂eftersom de inte litade på Gud

och inte trodde på hans hjälp.

₂₃Han gav sin befallning åt molnen därovan

och öppnade himlens dörrar,

₂₄han lät manna regna över dem,

säd från himlen gav han dem.

₂₅Människor fick äta änglars bröd.

Han sände dem föda och de blev mätta.

₂₆Från himlen lät han östanvinden blåsa,

han drev fram sunnanvinden med sin kraft.

₂₇Han lät kött falla ner likt ett stoftregn,

fåglar talrika som havets sand.

₂₈Han lät dem falla mitt i lägret,

runt omkring deras tält.

₂₉De åt och blev mycket mätta,

han lät dem få sitt lystmäte.

₃₀Men innan de stillat sin lystnad,

när de ännu hade maten i munnen,

₃₁bröt Guds vrede fram över dem.

Han dräpte många av de starkaste

och fällde Israels unga män.

₃₂Ändå fortsatte de att synda,

de trodde inte, trots hans under.

₃₃Han lät deras liv sluta i intet

och deras år i skräck.

₃₄När han dräpte sökte de sig till honom,

de vände sig åter till Gud.

₃₅De mindes att Gud var deras klippa,

att Gud den Högste var deras befriare.

₃₆Men deras ord var hyckleri,

vad de sade till honom var lögn.

₃₇De höll inte fast vid honom,

de var inte trogna mot hans förbund.

₃₈Men han är barmhärtig,

han förlåter synder och vill ingens fördärv.

Han håller ofta sin vrede tillbaka,

låter inte all sin harm bryta fram.

₃₉Han tänkte på att de bara var människor,

en vind som far förbi och är borta.

₄₀Hur ofta trotsade de honom inte i öknen

och bedrövade honom i ödemarken!

₄₁Gång på gång satte de Gud på prov

och kränkte Israels Helige.

₄₂De mindes inte den makt han visade

då han befriade dem från fienden,

₄₃då han gjorde tecken i Egypten

och under på Soanslätten.

₄₄Han förvandlade deras floder till blod,

de kunde inte dricka ur bäckarna.

₄₅Han sände flugsvärmar som åt dem

och grodor som plågade dem.

₄₆Han gav deras grödor till gräshoppor,

deras skördar till skadedjur.

₄₇Han förstörde deras vinstockar med hagel

och deras sykomorer med skyfall.

₄₈Han prisgav boskapen åt sjukdomar

och husdjuren åt pest.

₄₉Han sände sin glödande vrede mot dem,

harm och förbittring och nöd,

ett följe av olycksänglar.

₅₀Han gav sin vrede fritt lopp.

Han skonade dem inte från döden

utan prisgav dem åt pesten.

₅₁Han dräpte allt förstfött i Egypten,

de först avlade i Hams hyddor.

₅₂Han förde ut sitt folk som en fårflock

och ledde dem som en hjord genom öknen.

₅₃Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan.

Havet höljde deras fiender.

₅₄Han förde dem till sitt heliga land,

till det berg som han själv gjort till sitt.

₅₅Han drev bort folken framför dem,

han skiftade ut deras land

och lät Israels stammar bo i deras hus.

₅₆Men de trotsade Gud den Högste

och satte honom på prov,

de höll inte hans bud.

₅₇De avföll trolöst som sina fäder,

de svek som en slak båge.

₅₈De kränkte honom med sina offerplatser,

gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder.

₅₉Gud hörde dem och vredgades,

han förkastade Israel.

₆₀Han övergav sin boning i Shilo,

det tält som han rest bland människor.

₆₁Han lät sin kraft föras bort i fångenskap

och sin härlighet komma i fiendehand.

₆₂Han prisgav sitt folk åt svärdet,

han vredgades på sin egendom.

₆₃De unga männen förtärdes av eld,

flickorna blev utan bröllopssång.

₆₄Prästerna föll för svärdet,

änkorna fick inte hålla dödsklagan.

₆₅Då vaknade Herren som om han sovit,

som när krigaren vaknar ur ruset.

₆₆Han slog tillbaka sina fiender

och utlämnade dem åt evig vanära.

₆₇Han förkastade Josefs ätt,

han utvalde inte Efraims stam.

₆₈Men han utvalde Juda stam

och Sions berg som han älskade.

₆₉Han byggde sin helgedom hög som himlen

och fast som jorden, som han grundlagt för evigt.

₇₀Han utvalde David, sin tjänare,

och tog honom från fårfållorna.

₇₁Han hämtade honom från tackorna

att valla Jakob, hans folk,

Israel, hans egendom.

₇₂Och han vallade dem med hängivet hjärta

och ledde dem med förfaren hand.