Psaltaren 88

₂Herre, min Gud, om dagen ropar jag på hjälp,

om natten stiger mitt klagoskri till dig.

₃Låt min bön nå fram,

lyssna till min klagan.

₄Mitt liv är fyllt av elände,

jag står vid dödsrikets rand.

₅Jag räknas till dem som lagts i graven,

jag är en man som har mist sin kraft.

₆Jag multnar bland de döda,

likt de fallna som vilar i graven,

dessa som du inte längre minns

och som är avskurna från dig.

₇Du har störtat mig ner i graven,

i det mörkaste djupet.

₈Tung vilar din vrede på mig,

du låter dina bränningar slå över mig.

₉Du har drivit bort mina förtrogna,

du har fyllt dem med avsky för mig.

Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut.

₁₀Mitt lidande gör blicken skum.

Varje dag ropar jag till dig, Herre,

jag sträcker mina händer mot dig.

₁₁Gör du under med de döda?

Kan skuggorna resa sig och prisa dig?

₁₂Talar man i graven om din godhet,

i avgrunden om din trofasthet?

₁₃Blir dina under kända i mörkret,

din rättfärdighet i glömskans land?

₁₄Jag ropar till dig, Herre,

om morgonen stiger min bön till dig.

₁₅Varför stöter du bort mig, Herre,

och döljer ditt ansikte för mig?

₁₆Från min ungdom var jag plågad intill döden,

du fyller mig med skräck, min kraft är slut.

₁₇Din vrede går fram över mig,

fasorna gör mig till intet.

₁₈De sluter sig om mig som vatten,

de omger mig ständigt.

₁₉Du har drivit bort mina vänner och fränder,

mina förtrogna tar du ifrån mig.