Romarbrevet 4

₁Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? ₂Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. ₃Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. ₄Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. ₅Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. ₆Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: ₇Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. ₈Salig den som Herren inte tillräknar synd. ₉Denna saligprisning, gäller den bara de omskurna eller också de oomskurna? Jag har redan sagt: för sin tros skull räknades Abraham som rättfärdig. ₁₀Och när skedde det, före eller efter omskärelsen? Före, inte efter. ₁₁Omskärelsens tecken fick han som bekräftelse på att han redan som oomskuren var rättfärdig genom sin tro. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, så att dessa kunde räknas som rättfärdiga. ₁₂Han skulle också bli far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna utan också följer trons väg, den som vår fader Abraham vandrade redan innan han blev omskuren.

₁₃Det var inte genom lagen som Abraham eller hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. ₁₄Om arvingarna är de som håller sig till lagen, då är tron tom och löftet upphävt. ₁₅Ty lagen framkallar vrede; utan lag ingen överträdelse. ₁₆Därför är tron grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, ₁₇som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. ₁₈Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. ₁₉Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. ₂₀Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran ₂₁och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. ₂₂Därför räknades han som rättfärdig. ₂₃Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig ₂₄utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, ₂₅som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.