Kör
Vart har din vän gått,
du skönaste bland kvinnor,
vart har din vän tagit vägen?
Låt oss hjälpa dig att söka!
Hon
Min vän har gått ner till sin trädgård,
till kryddsängarna.
Där vallar han sin hjord
och plockar liljor.
Jag är min väns och han är min,
han som vallar sin hjord bland liljor.
Han
Du är skön som Tirsa, min älskade,
ljuvlig som Jerusalem,
skrämmande som stjärnornas här.
Vänd bort din blick,
den gör mig förvirrad.
Ditt hår är som en flock getter
som strömmar utför Gilead.
Dina tänder är som en flock tackor
som stiger ur badet,
alla har tvillingar,
ingen är utan lamm.
Som ett kluvet granatäpple
skimrar din tinning bakom slöjan.
Sextio är drottningarna,
åttio är bihustrurna
och oräkneliga de unga kvinnorna.
Men hon är en enda,
min duva, min fulländade,
den enda för sin mor,
fullkomlig för den som fött henne.
Flickorna ser henne och prisar henne lycklig,
hon hyllas av drottningar och bihustrur:
»Vem är hon som strålar som morgonrodnaden,
skön som den vita månen,
fullkomlig som den heta solen,
skrämmande som stjärnornas här?«
Jag gick ner till valnötslunden
för att se det knoppas i dalen,
för att se om vinstocken skjutit skott,
om granatträden gått i blom.
[---]
Kör
Vänd dig, vänd dig, flicka från Shulem,
vänd dig, vänd dig, så att vi ser dig!
Hon
Varför vill ni se på flickan från Shulem,
där hon dansar mellan leden?
