Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken Kerit och hos änkan i Sarefat.
1Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: ”Så sant Herren, Israels Gud, lever, han vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller regn falla, med mindre jag säger det.”
2Och Herrens ord kom till honom; han sade: 3”Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan. 4Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att där förse dig med föda.” 5Då gick han bort och gjorde såsom Herren hade befallt; han gick bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan. 6Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.
7Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke regnade i landet. 8Då kom Herrens ord till honom; han sade: 9”Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med föda.” 10Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne och sade: ”Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.” 11När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och sade: ”Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.” 12Men hon svarade: ”Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger icke en kaka bröd, utan allenast en handfull mjöl i krukan och litet olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min son, för att vi må äta det och sedan dö.” 13Då sade Elia till henne: ”Frukta icke; gå och gör såsom du har sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut den till mig; red sedan till åt dig och din son. 14Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då Herren låter det regna på jorden.” 15Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid. 16Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i enlighet med det ord som Herren hade talat genom Elia.
17Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke mer andades. 18Då sade hon till Elia: ”Vad har du med mig att göra, du gudsman? Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva ihågkommen, så att min son måste dö.” 19Men han sade till henne: ”Giv mig din son.” Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade honom på sin säng. 20Och han ropade till Herren och sade: ”Herre, min Gud, har du väl kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du har dödat hennes son?” 21Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade till Herren och sade: ”Herre, min Gud, låt denna gosses själ komma tillbaka in i honom.” 22Och Herren hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. 23Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav honom åt hans moder. Och Elia sade: ”Se, din son lever.” 24Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman, och att Herrens ord i din mun är sanning.”
