Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb. Elias kallelse.
1Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och huru han hade dräpt alla profeterna med svärd, 2Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: ”Gudarna straffe mig nu och framgent, om jag icke i morgon vid denna tid låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.” 3När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att rädda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda; där lämnade han kvar sin tjänare. 4Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: ”Det är nog; tag nu mitt liv, Herre, ty jag är icke förmer än mina fäder.” 5Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, då rörde en ängel vid honom och sade till honom: ”Stå upp och ät.” 6När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd, sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med vatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned. 7Men Herrens ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och sade: ”Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.” 8Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. 9Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom Herrens ord till honom; han sade till honom: ”Vad vill du här, Elia?” 10Han svarade: ”Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de stå efter att taga mitt liv.” 11Han sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Då gick Herren fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren; men icke var Herren i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var Herren i jordbävningen. 12Efter jordbävningen kom en eld; men icke var Herren i elden. Efter elden kom ljudet av en sakta susning. 13Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: ”Vad vill du här, Elia?” 14Han svarade: ”Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de stå efter att taga mitt liv.” 15Herren sade till honom: ”Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung över Aram. 16Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa, Safats son, från Abel-Mehola. 17Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom skall Elisa döda. 18Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har givit honom hyllningskyss.”
19När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son, som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över honom. 20Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: ”Låt mig först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa dig.” Han sade till honom: ”Välan, du må gå tillbaka igen; du vet ju vad jag har gjort med dig.” 21Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött; detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp och följde Elia och blev hans tjänare.
