Jesaja 16

₁”Sänden åstad de lamm

som landets herre bör hava

från Sela genom öknen

till dottern Sions berg.”

₂Och såsom flyktande fåglar,

lika skrämda fågelungar

komma Moabs döttrar

till Arnons vadställen.

₃De säga: ”Giv oss råd,

bliv medlare för oss.

Låt din skugga vara såsom natten,

nu mitt i middagshettan.

Skydda de fördrivna;

röj icke de flyktande.

₄Låt mina fördrivna

finna härbärge hos dig,

var för Moab ett beskärm

mot fördärvaren,

till dess att utpressaren ej mer är till

och fördärvet får en ände

och förtryckarna försvinna

bort ur landet.

₅Så skall genom eder mildhet

eder tron bliva befäst,

och på den skall sitta trygg

i Davids hydda

en furste som far efter vad rätt är

och främjar rättfärdighet.”

₆Vi hava hört om Moabs högmod,

det övermåttan höga,

om hans högfärd, högmod och övermod

och opålitligheten i hans lösa tal.

₇Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,

hela landet måste jämra sig.

Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka

i djup bedrövelse.

₈Ty Hesbons fält äro förvissnade,

så ock Sibmas vinträd,

vilkas ädla druvor

slogo folkens herrar till marken,

vilkas rankor nådde till Jaeser

och förirrade sig i öknen,

vilkas skott bredde ut sig

och gingo över havet.

₉Därför gråter jag över Sibmas vinträd,

såsom Jaeser gråter;

med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,

och dig, Eleale.

Ty mitt i din sommar och din bärgningstid

har ett skördeskri slagit ned.

₁₀Glädje och fröjd är nu avbärgad

från de bördiga fälten,

och i vingårdarna höjes intet glädjerop,

höres intet jubel;

ingen trampar vin i pressarna,

på skördeskriet har jag gjort slut.

₁₁Därför klagar mitt hjärta

såsom en harpa över Moab,

ja, mitt innersta över Kir-Heres.

₁₂Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden,

och huru han än går in i sin helgedom och beder,

så uträttar han intet därmed.