Femte boken
Israels förlossades tacksamhet mot Herren.
1Tacken Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
2Så säge Herrens förlossade,
de som han har förlossat ur nöden,
3de som han har församlat ifrån länderna,
från öster och från väster,
från norr och från havssidan.
4De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de funno ingen stad där de kunde bo;
5de hungrade och törstade,
deras själ försmäktade i dem.
6Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
7Och han ledde dem på en rätt väg,
så att de kommo till en stad där de kunde bo.
8De må tacka Herren för hans nåd
och för hans under med människors barn,
9att han mättade den försmäktande själen
och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
10De sutto i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
11därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
och hade föraktat den Högstes råd.
12Han kuvade deras hjärtan med olycka;
de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
13Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål;
14han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
och deras bojor slet han sönder.
15De må tacka Herren för hans nåd
och för hans under med människors barn,
16att han krossade kopparportarna
och bröt sönder järnbommarna.
17De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
18deras själ vämjdes vid all mat,
och de voro nära dödens portar.
19Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
20Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från graven.
21De må tacka Herren för hans nåd
och för hans under med människors barn;
22de må offra lovets offer
och förtälja hans verk med jubel.
23De foro på havet med skepp
och drevo sin handel på stora vatten;
24där fingo de se Herrens gärningar
och hans under på havsdjupet.
25Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
så att den hävde upp dess böljor.
26De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
deras själ upplöstes av ångest.
27De raglade och stapplade såsom druckna,
och all deras vishet blev till intet.
28Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han förde dem ut ur deras trångmål.
29Han förbytte stormen i lugn,
så att böljorna omkring dem tystnade.
30Och de blevo glada att det vart stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31De må tacka Herren för hans nåd
och för hans under med människors barn;
32de må upphöja honom i folkets församling
och lova honom där de äldste sitta.
33Han gjorde strömmar till öken,
källsprång till torr mark,
34bördigt land till salthed,
för dess inbyggares ondskas skull.
35Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till källsprång.
36Och han lät de hungrande bo där,
och de byggde en stad där de kunde bo.
37De besådde åkrar och planterade vingårdar,
som gåvo dem sin frukt i avkastning.
38Han välsignade dem, och de förökades storligen,
och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
39Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
40men han som utgjuter förakt över furstar
och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
41han upphöjde då den fattige ur eländet
och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
42De redliga se det och glädja sig,
och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
43Den som är vis, han akte härpå
och besinne Herrens nådegärningar.
