22Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. 23Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. 24Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. 25Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. 26När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. 27Men genast talade Jesus till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« 28Petrus svarade: »Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.« 29Han sade: »Kom!« och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. 30Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: »Herre, hjälp mig!« 31Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. »Du trossvage«, sade han. »Varför tvivlade du?« 32De steg i båten, och vinden lade sig. 33Och de som var i båten föll ner för honom och sade: »Du måste vara Guds son.«
De sjuka i Gennesaret
34När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret. 35Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka 36och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev friska.
